Nu tror jag inte att jag kommer sätta min fot på mitt favoritcafé på ett bra tag. Den sista veckan av mitt utlandsår är verkligen hyfsat hektisk och jag hann bara hastigt träffa min favoritlärare på Bistro Balou innan den sista körövningen igår. Allt den här veckan är "sista". Höll just min sista svenskalektion, imorgon har jag min sista pianolektion. Och så vidare.
Att säga hejdå är svårare än jag trodde. När jag åkte hemifrån i augusti förra året, visste jag inte vilka människor jag skulle lära känna och tycka om, vilka sammanhang jag skulle finna mig i och inte heller riktigt hur min vardag skulle gestaltas. I skrivande stund är det här mitt liv, min värld. Jag slits mellan en häftig längtan att göra slut på den och en tvekande ånger, en önskan om att få behålla allt det underbara som finns här. Jag vet att jag har en annan värld hemma i Sverige, och att jag kommer att få en ny i Hamburg, därpå ännu en ny i Linköping, och det gör det mycket lättare att tacka för mig och packa mina saker för att resa vidare. Men det är inte helt utan tårar och klumpar i halsen jag tar förväl av detta lilla universum och dess invånare. För den här gången.
